Oktober 2013
Efter ännu en natt med dålig sömn och den stora klumpen i magen ger jag mig ut i regnet för att möta mina demoner. Eller helt enkelt för att gå till jobbet. Efter att igår ha gråtit ur mig en hel massa kändes allt lite bättre och ett ögonblick fanns där en gnista hopp i mörkret, men denna morgon kan jag inte hitta gnistan. Rör mig som en zombie i gryningen mot ännu en dag i mörker. Men så kommer den där låten på radion, den som jag tycker så mycket om, Amazing. Efter att ha lyssnat på texten känns det lite bättre, jag är faktiskt ganska amazing, that's what you are! Idag ska jag inte låta Moa eller Marianne att nedvärdera och underminera mig. Jag ska stå på mig och säga vad jag faktiskt tycker! Så det så!
Rak i ryggen och stolt öppnar jag dörren in till avdelningen och kliver in. I samma sekund ser jag Moa. Hon lyfter trött på blicken och muttrar god morgon och försvinner snabbt in på sitt rum. Det är ju inget ovanligt tyvärr att Moa är lite vresig och svår på morgonen. När jag tänker efter är det inget ovanligt mitt på dan eller eftermiddagen heller utan jag konstaterar att hon är sån och går till mitt rum, hänger av mig och slår på datorn. Klockan är strax före 08.00 och det är än så länge lugnt och tyst. Inga telefoner ringer och inget spring i korridorerna. En efter en fylls rummen på och snart är allt i full gång. Tänk att jag trivs lika bra i lugnet som i stormen. För stormar gör det periodvis här. Plötsligt säger någon "häktningar på ingång - vems tur?" då är det bara för den som står på tur att släppa allt och prioritera om. Adrenalinet pumpar och jag känner att jag lever. Allt flyter på och efter en halvtimme kan jag gå tillbaka och fortsätta där jag höll på innan. Det är mycket att göra så dagarna går fort, tiden tycks aldrig räcka till. Vi är sex kvinnor som jobbar i vårt team av sekreterare. Sex väldigt olika personer med varsin personlighet från olika bakgrund. Vid första intrycket en glatt gäng som kompenserar varandra bra. Vi ser över rutiner och arbetssätt regelbundet och ingen har mer att säga till om än någon annan. Vi samarbetar och kommunicerar på ett konstruktivt och kreativt sätt. Eller?
Moa - Äldst i teamet och helt klart mest erfaren. Effektiv och duktig och får alltid undan sina högar och lite till. Det är lite outtalat så att det Moa inte vet är inte värt att veta och hennes ord väger lite tyngre än våra andra för hon är ju så duktig och erfaren. Tillhör inventarierna och får väl snart guldklocka nr 2.
Marianne - Har alltid mest att göra och hennes jobb är mycket viktigare än någon annans. Hon hörs över hela avdelningen och pekar gärna med hela armen. Har du gjort fel då får du fan rätta till det också för det är inte hennes jobb att städa upp efter andra. Förhållandevis ny.
Anna-Karin - Säger varken bu eller bä utan kommer, gör det hon ska (varken mer eller mindre), går. Samma rutin varje dag, varje vecka, månad, år ut och år in. Jobbat på samma kontor hela livet.
Rebecca - Allas hackkyckling. Inte så smart, inte så snabb, inte så snygg. Medelmåtta som har en tendens att går runt och prata mer än att jobba. Fikar gärna ofta och länge. Jobbat inom Sveriges domstolar hela sitt yrkesverksamma liv.
Jenny - Räknas som nyanställd. Kom till avdelningen för ett år sedan och har mycket kvar att lära men hungrig på kunskap och har alltid något på gång. Tar gärna extrauppdrag och försöker förändra och sträva efter att vi ska komma framåt.
Egentligen är det väldigt underligt att gruppen över huvud taget presterar som den gör. Vi leder statistiken och trots att vi egentligen ska vara åtta i sekreterargruppen får vi på sex personer åtta mans jobb gjort. Behöver vi verkligen anställa två till? Hur ska vi då få arbetet att räcka hela dagen till alla? Det måste ju tyda på att vi har ett bra fungerande team utan samarbetssvårigheter som jobbar mot samma mål. Eller?
XOXO
Anna
Dagens känsla; ORO
torsdag 24 oktober 2013
onsdag 23 oktober 2013
Hallå, Hej, Välkommen, Tja, Halloj, Tjena - Ja hur börjar man? Har suttit här så många gånger men liksom aldrig vågat publicera något. Men nu har jag bestämt mig för att göra ett allvarligt försök att börja blogga. Men hur gör man då? Vad säger man? Kommer någon att läsa? Kommer någon att bry sig om vad jag skriver? Mitt mål är självklart att folk ska läsa och gilla det de läser men i första hand skriver jag för skrivandets skull. Att bara ösa ur mig allt som jag inte får ur mig på annat sätt.
Därför har jag valt att inte använda mig av mitt riktiga namn eller ort utan helt enkelt skapat en person vid namn Anna Andersson, Anna är medelålders med familj bestående av man, 2 barn, bor i radhus och jobbar på en mellanstor domstol på okänd ort. Anna älskar rättvisa och om hon fick välja skulle alla må bra och ingen skulle någonsin behöva vara ledsen, ensam eller utanför.
Kan det verkligen vara intressant tänker ni? Ja, faktiskt! Efter ett antal år i statens tjänst har jag insett att det är dags att dra vidare. Till saken hör att jag älskar mitt jobb, verkligen älskar att ingen dag är den andra lik, eller att jag varje dag ställs inför nya utmaningar. Att jag fortfarande efter så många år faktiskt lär mig nya saker. Jag älskar kontakten med människor och försöker se människan bakom varje akt inte bara som ett målnummer utan som en människa, en egen person, som av någon anledning hamnat på mitt skrivbord.
Oavsett om det handlar om skilsmässa, brott, brottsoffer, vittnen, konkurs, förvaltarskap, tvister om arv, tvister om barn, obetalda räkningar, fortkörningar, boutredningar, utmätningar, avhysningar, olyckor, adoptioner eller mycket annat har jag en skyldighet att behandla personen med respekt. Vissa har varit i en domstol flera gånger och vissa (den största delen) har för första (och kanske sista) gången i sittk liv kontakt med en domstol. Det är min förbannade skyldighet och mitt ansvar att den som jag har kontakt med ska få ett trevligt bemötande, sakliga svar och förhoppningsvis känna sig trygg och nöjd när samtalet avslutas.
Men idag hände något inuti mig. Det sa plötsligt stopp! Stanna! Vad håller du på med? Du MÅSTE gå vidare.Det är inte hälsosamt att vara kvar i denna underliga miljö där ingen får vara bättre än någon annan, du får inte sticka ut utan du som har jobbat längst är den som bestämmer och du som blev sist anställd har ingen talan alls för här har vi minsann alltid gjort så här och så är det bara. PUNKT!
Efter en ganska trasslig bakgrund och flera uppslitande separationer har jag för att överleva varit tvungen att ta itu med mig själv och sluta skylla på alla andra. Jag har verkligen jobbat och slitit med min självkänsla och syn på saker och ting i olika terapier och självstudier och kommit fram till vem jag är och framför allt vem jag vill vara. Under mina mer turbulenta perioder i livet har jobbet varit min stora trygghet. Där har jag varit någon som betytt något. Jag har kunnat gå hem varje dag och känt mig stolt över vad jag presterat och åstadkommit under dagen. När nu denna trygghet plötsligt inte finns där längre, vad gör jag då? Hur ska jag hantera denna avgrund? Jag känner mig så lurad och ledsen och medan tårarna forsar ner för kinderna bestämmer jag mig för att jag måste bort, måste börja om och bygga upp mig själv och hitta tillbaka.
Det sägs att hoppet är det sista som överger oss men vad gör jag då när allt hopp är ute? När jag varje morgon vaknar med en klump i magen för att gå till jobbet som jag en gång älskade så, när känslan ändrats från att vara någon som betyder något och är viktig i alla fall för någon varje dag, när plötsligt känslan av oro, ångest, värdelöshet och otillräcklighet är det som tar över och trycker undan den där glada, sprudlande, hjälpsamma, betydande, viktiga Anna som jag en gång var, vad gör jag då? Hur hamnade jag här? Hur kunde jag tillåta att detta hände? Jag måste ta mig vidare för att inte gå under men den svåra frågan är HUR?
XOXO
Anna
Dagens känsla: SORG
Därför har jag valt att inte använda mig av mitt riktiga namn eller ort utan helt enkelt skapat en person vid namn Anna Andersson, Anna är medelålders med familj bestående av man, 2 barn, bor i radhus och jobbar på en mellanstor domstol på okänd ort. Anna älskar rättvisa och om hon fick välja skulle alla må bra och ingen skulle någonsin behöva vara ledsen, ensam eller utanför.
Kan det verkligen vara intressant tänker ni? Ja, faktiskt! Efter ett antal år i statens tjänst har jag insett att det är dags att dra vidare. Till saken hör att jag älskar mitt jobb, verkligen älskar att ingen dag är den andra lik, eller att jag varje dag ställs inför nya utmaningar. Att jag fortfarande efter så många år faktiskt lär mig nya saker. Jag älskar kontakten med människor och försöker se människan bakom varje akt inte bara som ett målnummer utan som en människa, en egen person, som av någon anledning hamnat på mitt skrivbord.
Oavsett om det handlar om skilsmässa, brott, brottsoffer, vittnen, konkurs, förvaltarskap, tvister om arv, tvister om barn, obetalda räkningar, fortkörningar, boutredningar, utmätningar, avhysningar, olyckor, adoptioner eller mycket annat har jag en skyldighet att behandla personen med respekt. Vissa har varit i en domstol flera gånger och vissa (den största delen) har för första (och kanske sista) gången i sittk liv kontakt med en domstol. Det är min förbannade skyldighet och mitt ansvar att den som jag har kontakt med ska få ett trevligt bemötande, sakliga svar och förhoppningsvis känna sig trygg och nöjd när samtalet avslutas.
Men idag hände något inuti mig. Det sa plötsligt stopp! Stanna! Vad håller du på med? Du MÅSTE gå vidare.Det är inte hälsosamt att vara kvar i denna underliga miljö där ingen får vara bättre än någon annan, du får inte sticka ut utan du som har jobbat längst är den som bestämmer och du som blev sist anställd har ingen talan alls för här har vi minsann alltid gjort så här och så är det bara. PUNKT!
Efter en ganska trasslig bakgrund och flera uppslitande separationer har jag för att överleva varit tvungen att ta itu med mig själv och sluta skylla på alla andra. Jag har verkligen jobbat och slitit med min självkänsla och syn på saker och ting i olika terapier och självstudier och kommit fram till vem jag är och framför allt vem jag vill vara. Under mina mer turbulenta perioder i livet har jobbet varit min stora trygghet. Där har jag varit någon som betytt något. Jag har kunnat gå hem varje dag och känt mig stolt över vad jag presterat och åstadkommit under dagen. När nu denna trygghet plötsligt inte finns där längre, vad gör jag då? Hur ska jag hantera denna avgrund? Jag känner mig så lurad och ledsen och medan tårarna forsar ner för kinderna bestämmer jag mig för att jag måste bort, måste börja om och bygga upp mig själv och hitta tillbaka.
Det sägs att hoppet är det sista som överger oss men vad gör jag då när allt hopp är ute? När jag varje morgon vaknar med en klump i magen för att gå till jobbet som jag en gång älskade så, när känslan ändrats från att vara någon som betyder något och är viktig i alla fall för någon varje dag, när plötsligt känslan av oro, ångest, värdelöshet och otillräcklighet är det som tar över och trycker undan den där glada, sprudlande, hjälpsamma, betydande, viktiga Anna som jag en gång var, vad gör jag då? Hur hamnade jag här? Hur kunde jag tillåta att detta hände? Jag måste ta mig vidare för att inte gå under men den svåra frågan är HUR?
XOXO
Anna
Dagens känsla: SORG
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)